FEMINISTISK SOMMAR – VECKANS KOLUMN

juvani

Bild: J.A. Juvani, Porncalendar for the year 2018

 

Mathias Rosenlund: Om varför jag vantrivs i manligheten

Det faktum att jag valt att skriva om manlighet betyder naturligtvis inte – men det litar jag på att målgruppen för den här texten inser – att jag anser att den kvinnlighet som flickor och kvinnor fostras i är problemfri, eller att jag skulle ge den diskussionen mindre betydelse än den om män.

Faktum är att det är hög tid för män, både mig själv och andra, att lära sig – och inte enbart bli kränkta av – att bli ifrågasatta, att bli omkörda, etc. Därför vill jag som man vara med om att ringa in och definiera det ansvar en man har då det gäller att förbättra manligheten så att den kan bidra till att alla har det bättre, inte bara andra män.
De här orsakerna, listade nedan, utgör enbart ett ytskrap på alla dem som har lett till att jag vantrivs i manligheten.

***

För att jag redan som barn och tonåring lärde mig hur avskyvärt det är att behöva inse vilket illamående och vilken ångest det finns i att se en man behandla en kvinna nedlåtande och förtryckande.

För att meritsamhället skapar män som inte får insikter i solidaritet på grund av att den manlighet som hålls upp som idealet är så oerhört individualistisk.

För att jag växte upp i en familj där mina två bröder och jag aldrig lärde oss att samtala, att jag först som vuxen och pappa såg ord som en väg att lösa konflikter.

För att jag vet hur det är att som man få höra så mycket skit för en så liten sak som att man går på stan iklädd en kjol.

För att samhället så länge har fostrat män som aldrig har lärt sig att bli ifrågasatta.

För att barn även behöver vuxna män omkring sig som kan gråta och krama och trösta och visa att det inte finns något hotfullt i fysisk beröring utan att det är värdefullt och mänskligt.

För att min son ska behöva se och höra att en del av hans vänner är homofoba, för att han över huvudtaget utsätts för insikter om att det finns människor som hatar andra människor enbart för att de är annorlunda t.ex. till sin sexuella läggning. För att min dotter i så tidig ålder råkar ut för att pojkar fostras till pojkar och att hon därmed inte blir given samma utrymme och plats.

För att gränserna mellan det manliga och det kvinnliga är så skarpa och att det mer sällan är kvinnor som är med om att upprätthålla dessa gränser.

För att det över huvudtaget finns en sådan fras som be a man.

För att det är så svårt för mig att gråta inför andra, inte för att jag anser att det finns någon skam i det, utan för att jag internaliserat den manlighet som projiceras i tv, på film, i media, bland kompisgäng. För att internaliseringsprocessen är så svår att medvetandegöra sig om, för att inte tala om att upphäva den.

För att jag är den man jag är i dag inte tack vare att jag har haft goda förebilder, utan i stället i ensamhet har fått klura ut hur jag ska lyckas leva som man utan att föra vidare skadliga mönster från min barndomsfamilj. För att jag vet att många män lever i samma ensamhet; att många vill vara mer rättvisa, solidariska och jämlika än sina fäder och att de saknar dialog och samtal om hur manligheten kan göras bättre.

För att jag inte kan komma ihåg en enda gång då en kvinna skulle ha utsatt mig för fatshaming, men nog flera gånger då män gjort det.

För att jag varit obekväm i min sexualitet under största delen av mitt vuxenliv, för att orsakerna till det är att jag inte har haft någon vokabulär för en sådan diskussion. För att jag vuxit upp i ett samhälle där den förkrossande majoriteten av det som män säger om sex och sexualitet består av skryt och nedlåtande kommentarer om kvinnor och homosexuella.

För att jag så många gånger har sett kvinnor som går på stan på kvällar och nätter bli rädda för mig och skynda på sina steg eller vika in på en annan väg. För att jag avskyr att de ska behöva leva med den här orättvisa men förståeliga rädslan.

För att män som slår lärt sig att det är så man gör.

Mathias Rosenlund 2013. Photo by Mary Saaritsa

Mathias Rosenlund (f. 1981) är tvåbarnspappa, författare och frilansskribent. Han har studerat litteratur och historia vid Helsingfors universitet. Rosenlund har skrivit böckerna Kopparbergsvägen 20, Svallgränden 5, samt pjäsen Kopparbergsvägen 2.0.

Screenshot_mimi

Bild: Reija Meriläinen, Mimi Lost Mind (screenshot), video 2014

 

Sepideh Rahaa: Min feminism: i förändring, mellan då och nu 

Jag kan inte veta vem jag är, om du inte går med på att jag finns.
-Imamu Amiri Baraka

Genom hela livet, från födsel till död, befinner vi oss i ständig förändring. För mig är feminismen ett mäktigt redskap, en kraft som kan förändra och forma den personliga identiteten. Det är var och ens sak att utmana sig själv på den sociopolitiska arenan. Medveten om hur personliga upplevelser format mig, vill jag uppmana alla att anstränga sig för att få ett slut på vissa tendenser och istället styra sina liv i en riktning där mötet mellan kropp och värld formar personerna vi är och ständigt blir. Vi lär oss av de svårigheter vi möter. Vi blir medvetna om maktstrukturer och kan eftersträva jämlikhet för alla människor, inte bara för några få. Vi lär oss kämpa vidare i våra politiska kroppar, att inte anpassa oss till situationen. Istället lever vi ut vår egen sanning om den situation vi befinner oss i, för att förändra situationen. Med hjälp av vår närvaro lyckas vi krossa den hegemoni som manifesterar sig på olika sätt i vårt vardagliga liv.

Jag tänker på de stunder då det finns ett behov av förändring, då vi måste bli starkare för att stå emot påtryckningar. Dessa är ögonblicken då vi får en chans att resa oss och uttala allt det som varit osagt, då vi samlar alla våra krafter och banar väg för en ljusare framtid. Att vara feminist innebär för mig att hitta nya metoder att använda i livet och i samtidskonsten, och att bygga broar mellan individuella och sociala föreställningar. Det här gör jag genom att använda socialt material och rikta mina skapelser till allmänheten. Att generera kunskap och skapa en dialog är nödvändigt i vår tid. Som feminist har jag styrkan att rubba de rådande diskursernas hegemoni. Diskurser som hanterar rasifierade kvinnors kön, identitet och kultur får ge vika då jag skapar nya experimentella utrymmen, där konsten har en kathartisk funktion. Samtidskonsten möjliggör alternativa förhållanden mellan individ och samhälle. En del upplevelser och realiteter kan förvandlas till dialog med förändringens makt och betydelsernas föränderlighet.

Min feminism är en tro på aktivism och en vilja att vara delaktig i en social rörelse. För att låna Angela Davis ord: ”att arbeta som aktivist är viktigt, för det ger dig en möjlighet att ge någonting tillbaka. Istället för att betrakta dig själv som en individ, som åstadkommit det ena eller det andra, kan du vara en del av en pågående historisk rörelse.” Feminismen ger mig möjlighet att byta position och påverka den nationalism vi lever med idag. Samtidigt blir jag medveten om vilken betydelsefull roll nationalismen har i våra liv, att den ständigt hanterar utrymme som territorium och att den alltid har en inverkan på hur vi konstruerar våra identiteter. Feminismen har lärt mig hur viktigt det är att själv bestämma sin position i samhället. Donna Haraway kallar det här ”ett åtagande beträffande rörlig belägenhet”, att se ”från de förtrycktas synvinkel för att kunna se tydligt” och att undersöka vems berättelse som berättas. Enligt Stuart Hall är ”socialismens uppgift idag att möta människorna där de befinner sig, rörs, berörs, blir sårade och frustrerade”. Ofta är det VI, i egenskap av rasifierade kvinnor som förväntas förkroppsliga ras. Det är vi som bär på bördan av att ständigt representera, som får ansvara för debatten om de frågor som hänger ihop med ras. Ändå vill jag ta det här tillfället i akt för att högt och ljudligt säga: det är var och ens ansvar att i varje samhälle kämpa mot rasismen och dess normalisering.

Jag är en Iransk kvinna som bor i Finland. Jag använder mig av narrativ som är relaterade till mitt liv för att skapa en dynamisk relation mellan samtidskonst och stereotyp representation och identitet. Jag ställer frågor som: Vems röst blir hörd med hjälp av dessa stereotypier? Vad representerar konsten och hur skapar den en förbindelse mellan världen och oss? Mina frågor bygger på vissa av Stuart Halls tankar: identitet är en plats för kamp, kultur är någonting levande och dynamiskt – kulturen är inte någonting utomstående vi kan bo i, för kulturen är vår förändring. Identitet handlar om att använda resurser som historia, språk och kultur – för att bli till snarare än vara. Identitet handlar mer om sökandet efter vad vi möjligtvis kan bli, hur vi framställts tidigare och hur den historian påverkar hur vi framställer oss själva idag, än om vem vi är eller varifrån vi kommer. Identitet skapas således inuti representationerna, inte utanför dem. Feminismen ger mig, och många andra styrkan att leva ut våra sanningar, att leva i förändring samt att hantera svårigheten i att leva på utsidan av stereotypa uppfattningar och representationer. I västvärlden är jag exotisk och därigenom förtryckt, medan jag i mellanöstern begränsas så till den grad att jag blir förtryckt. Med hjälp av feminismen kan jag hantera en situation där jag väldigt sällan ges möjligheten att bryta ett repetitivt representerande av mig själv.

Sepideh Rahaa

Sepideh Rahaa (Iran, 1981) är en multidisciplinär konstnär som bor och är verksam i Helsingfors. Hon undersöker livet och dess förändring i tiden, med fokus på individuell reflektion över kulturella och sociopolitiska frågor. Hennes verk kombinerar ofta minnen, känslan av tillhörighet och personliga narrativ från vardagslivet. Tematiken kretsar först och främst kring kroppen och dess performativitet i tid och rum. www.sepidehrahaa.com

 

CrisafEnehielm_DeVilda_1280

Bild: Cris af Enehielm, De vilda, 2000-2017

 

Panda Eriksson: Min feminismär inte perfekt 

“Min feminism är intersektionell” är det första jag säger då någon frågar hur jag definierar ordet. Det Nationella sekretariatet för genusforskning kallar det för normsamverkan. Det finns många aspekter som samverkar då det kommer till hurdan position vi har i samhället. Vi fyller en norm väl, men blir kanske utanför en annan. Könsanalys är ingenting utan att vi funderar på exempelvis hudfärg, sexuell läggning, könsuttryck, funktionalitet och klass.

Min feminism funderar: Vad kan jag säga om makt som en vit, relativt medelklass högt utbildad icke-binär finländare med kroniska sjukdomar? Den utgår från att kön inte går att separera från andra kategorier. Det är otroligt svårt på en praktisk nivå. Jag inser vilka privilegier jag har när jag skriver kolumner på en MacBook på kaféer där jag dricker sojalatte med veganvänlig vitchokladsirap. När ingen polis någonsin skulle komma sig för att stanna mig och fråga mig på ID-papper på grund av min hudfärg. När jag inser först som 20-åring att hudfärgade plåster är hudfärgade endast för vita. Jag undrar ibland om andra inser vilka privilegier de har som kan gå på vilken offentlig toalett som helst utan att fundera hur de ser ut den dagen. Har jag rakat mig? Har jag sminkat mig? Vågar jag gå? Jag är smärtfyllt medveten om dem då det värker i mina leder och jag har så ont att jag vill stanna under täcket för alltid, trots att telefonen plingar konstant – kom igen, kom med ut!

Min feminism har naturligtvis också grunder i finsk feminism, där vi ofta utgått från vår idol, Minna Canth, som skrev om kvinnlig fattigdom, utbildning och sexualitet i 1800-talets samhälle. Vi pratar också gärna om suffragetter när vi pratar om feministisk historia – i Finland är vi stolta över att vi gav våra kvinnor rösträtt och rätt att ställa upp i allmänna val “redan” år 1906. Feminismen flyttade snabbt in i akademia, vilket speglar det finska folkets förtjusning för bildning. Den lever även utanför högskolans väggar, på gatan, på väggar, på herrtoaletten på en bar i Helsingfors där någon tuschat texten en transman kissade här och världen gick inte under på insidan av båsets dörr.

Min feminism utgår från att mer eller mindre ärade herr statsminister har fel då vi under den gångna regeringsperioden hört Sipiläs regeringsprogram säga att Finland [redan] är ett jämlikt samhälle. Finland är inte ett jämlikt samhälle. Världen är inte en jämlik värld. Statistikcentralen berättar att i Finland år 2017 är kvinnans euro fortfarande ca. 82 cent. Jag går på möten med de ideella föreningar jag jobbar med och hör berättelser om människor som väntat på sjukpengar eller socialbidrag flera månader och tagit ut snabblån för att klara hyran, människor som inte fått den sjukvård de behöver på grund av att det inte finns resurser, ta en Burana och kom tillbaka om det inte hjälper. Jag minns känslan när vi delade ut hygienprodukter och människor – människor som inte är samma färg som jag – slet i mina händer på en flyktinganläggning nära Tammerfors på samma gång som de reciterade please, schampoo, please. Har någon i regeringen någonsin varit i en situation där de bönat och bett för att få tillgång till hygienprodukter? Kanske därpå fått mens och inte haft tillgång till mensskydd? Är dessa inte i högsta grad feministiska frågor i dagens Finland?

Min feminism innebär att jag gång på gång förklarar att feminism som ord bär en gigantisk historisk tyngd som vi respekterar genom att inte till exempel kalla F! för “Jämlikhetspartiet” istället. Att det heter och måste heta feminism eftersom det är det kvinnliga som straffas även hos andra än kvinnor – att patriarkatet är den rådande struktur som formar vårt samhälle och våra tankar till att ta för givet att saker är på ett visst sätt för män och ett visst sätt för kvinnor och att det inte finnas andra kön än dessa. Att “pojkflicka” är en positiv term för en bussig, aktiv tjej, medan det inte ens finns något sånt som “flickpojke”. Att då en hör pojkar försöka förolämpa varann på högstadiegården hör en ord som bög, homo, neiti  – ord som inte i min värld betyder något negativt men som jag förstår som en hänvisning till hur oönskvärt det är att vara feminin. Hur kunde vi kalla det något annat än feminism då det är det traditionellt feminint kodade som våldsamt utrotas ur pojkar som barn? Gråt inte, det är bara flickor som gråter. Pojat ei tanssi.

Min feminism utgår från att den är ofullständig och har brister, men att den gör så gott den kan för att det är den rätta saken att göra. Kanske kommer dagen då den är onödig, då den finner sig i ett jämlikhetsparti där alla går dialoger med varann, muslimkvinnor får ha sin hijab i fred och alla får rättvis lön och så mycket stöd de behöver för att hållas med i samhället, men det är inte idag. Idag kämpar vi vidare.

Panda_Eriksson_fotograf_Kaisa_Sojakka

Panda är en 26-årig icke-binär Åbobo och LGBTIQ+ -aktivist. Hen är Traseks ordförande, en genusvetare och transforskare, och partiaktiv inom Feministiska partiet. Pandas feministiska idol är Tove Jansson och hen älskar glitter, katter och Assam-té.

 

J. A. Juvani LOVE IS RARE small

Bild: J.A.Juvani från ”The Lovers – Essays”, 2017


Juha-Heikki Tihinen
: Om feminismens oumbärlighet

Jag är feminist. För mig är feminism kritiskt tänkande och avslöjandet av maktstrukturer. Feminismen är politisk och avslöjar sambanden mellan det privata och offentliga. Feminismerna (som vi kanske borde tala om i plural eftersom de är många), står för en politik som får sitt utlopp i det personliga.

Feminismen är en av samtidskonstens ständiga följeslagare. Att det personliga är politiskt, kroppslighet betydelsefull och att det finns en möjlighet att göra saker annorlunda, är tankar vi känner igen från feminismen. Samtidigt är de välanvända arbetssätt inom konsten. Samtidskonsten kommenterar, men kan också ifrågasätta rådande värderingar. Dessutom är konstverket ett utmärkt medel för att hantera olika verkligheter och visa upp identiteternas mångfald.

För mig är feminism drömmen om en värld, där kutymen och de förhärskande värderingarna är jämlikhet, mångfald och rättvisa. Tyvärr är det inte lätt att skapa en sådan värld. Jag är inte säker på den här drömmen kan förverkligas, men den är trots allt en dröm som är oumbärlig och dyrbar. Om vi inte vill tro på att förändring är möjlig, förlorar vi både den här och alla kommande dagar.

Det som lockar mig hos feminismerna är att de handlar om frigörelse och möjligheten att genomskåda stereotypier. När det gäller vår egen nationella historia, så finns det skäl att minnas både det ena och det andra. Ända till år 1901 var kvinnor till exempel tvungna att ansöka om dispens från ”det hinder som deras kön orsakade”, om de ville studera vid Helsingfors universitet. Och det var först efter år 1926 som kvinnor kunde få statliga tjänster, som kvinnligt kön inte längre ansågs vara ett hinder. Ändå hade det samhälle som utövade sådana begränsningar gett kvinnor rösträtt redan år 1906.

Utgående från den här informationen ser det faktiskt ut som om det idag, på vissa områden skulle råda en historisk jämställdhet i det finländska samhället. Vi måste ändå minnas de inkomstskillnader som fortfarande finns, att de stora partiernas ordförande alla är vita män i medelåldern och att maskulin dominans i största allmänhet råder på maktens höjder. I vårt land tvångssteriliseras transpersoner automatiskt i samband med könskorrigering. För dem är fördomar och rentav diskriminering fortfarande vardagsmat. Det är lätt att hitta fler exempel. Det finns med andra ord fortfarande en efterfrågan på den feministiska tanken om jämställdhet och jämlikhet mellan olika identiteter. Det här är i synnerhet sant då rasism och hat som är riktat mot olika minoriteter tar allt för mycket plats i samhället. Tanken om det mångvärdiga och mångkulturella samhällets betydelsefullhet ligger till grund för utställningen Feministisk sommar.

Feministisk sommar är en utställning som tar upp feminismen och dess arv i bildkonsten. Utställningens fem konstnärer är Birgitta Ara, Cris af Enehielm, J.A. Juvani, Reija Meriläinen och Lena Séraphin. Konstnärerna representerar olika generationer och sätt att arbeta. Utställningens grundidé är feminismens mångfald. En annan viktig tanke, en av feminismens upptäckter som till och med är grundläggande inom konsten, är identiteternas betydelse som motiv och material för konsten. Feministisk sommar vill också lyfta fram den betydelse feminismen och andra tankesätt som hanterar maktstrukturer på ett kritiskt sätt har i vårt samhälle. Samtidigt berättar utställningen om identiteternas mångfald, och visar hur mycket mer komplexa och osammanhängande de är än vi i allmänhet tror. Det vill säga att många av oss är samlingar av olika och till och med motstridiga egenskaper. Vi är inte enhetliga. De här olikheterna sätter vi guldkant på med Feministisk sommar.

Den feministiska konstens tradition har ofta handlat om att skapa en ny och alternativ estetik. Det här är ett sätt att utmana den gamla ordningen och lyfta fram teman och upplevelser som åsidosatts. Jag anser att samtidskonsten har samma egenskap. När konsten talar om samtiden, ger den sig ofta in i en diskussion med sin egen tradition. Samtidskonsten kan utmana traditionen, men också förkasta den. Feministisk sommar slår således ett slag för det kritiska tänkandets nödvändighet, och visar hur konsten kan hjälpa oss att se bortom konventionella tankegångar.

FD Juha-Heikki Tihinen är curator på Stiftelsen Pro Artibus

Juha-Heikki Tihinen